Enda sen jag var liten och kunde hålla en penna har jag ritat. Det är så alla tecknare säga, alla som brinner för att bli något inom konsten. Det är inget märkvärdigt med det, alla barn målar och kladdar. Fingerfärg, kritor, tuschpennor. Det blev massa streck och krumelurer på pappret, det grundläggande för att kunna hantera sina händer. Alla börjar med en vacker penna på papper, eller vägg. Alltså kan jag inte förklara för någon att det är självklart att jag tecknar nu och är bra på det eftersom jag tecknat så länge jag kan minnas.
Nej. I början målade jag saker jag tyckte var vackra. Det blev hästar, hundar, delfiner och späckhuggare, ibland hus och träd, men där fanns inget djup i dom. Jag bara ritade och ritade.
I högstadiet, sista året, frågade min bildlärare om jag inte skulle söka estet bild till gymnasiet. Vilket jag gjorde, och kom in. Inte så svårt. Inte för att vara "Haha, jag är så bra" för så kände jag inte, men på estet kom näst intill alla som sökte bild in. Så från att, i nionde klass, känna mig speciell och duktig, till att börja undra "Är jag verkligen bra? Vem som helst kom ju in". Mitt självförtroende blev sämre än någonsin.
Nu, när jag tänkt efter ställer jag mig själv frågan: Varför började jag måla?
Och svaret kändes så enkelt: För att få fram en känsla.
Pain av mig (Sandra Bergström)
Det är på så vis som jag, när jag mår riktigt dåligt, kan få en kvävande känsla i bröstet och som om något vill ut, slå sig fritt. En dag när jag mådde så målade jag bilden ovan väldigt snabbt, på kanske en kvart, och dumpade alla mina känslor i bilden.
Man behöver inte vara duktig. Man behöver inte vara dålig. Kan man hålla en penna kan man få fram sina känslor hur man än vill. Kan man så dansa, sjung, skrik, skriv.
Gör något. Låt inte smärtan äta dig inifrån.
Over and Out
1.
2.
3.